Mår sådär konstigt. Nej, har en sån där konstig känsla.
Sitter och tänker tillbaka på hur lätt allt var när man var mindre.
Kärlek var att hålla handen och en puss på kinden.
Känslor var nästintill bara lycka.
Till och med vänskap var lättare.
Vänskap var liksom att låna ut sina saker.
Leka tillsammans.
Etc.
Jag har en dröm.
Hade jag varit en liten flicka så hade allt varit verkligt.
Men nu som vuxen är allt bara en dröm som är så långt borta.
Men en sak kan jag garantera, en dag kommer den bli sann.
En dag kommer jag stå där som en vinnare och titta tillbaka.
Och minnas känslan av hur ont det gjorde att inse.
Inse hur långt borta min dröm var.
Som då kommer vara min verklighet.
Jag ska kämpa för det jag tror på.
Jag ska kämpa för det jag vill.
En dag.
Jag lovar.
Kommentarer
Trackback
